Nej, vi gör kanske inte revolution redan i morgon.

Men saker kommer att hända, det tror vi verkligen.

Vi tror stenhårt på samtalet och dialogen som den allra bästa vägen till att minska segregationen och göra avståndet mellan människor kortare.

I Gävle har vi sedan slutet av våren 2021 arbetat med ett av Hyresgästföreningens delprojekt finansierat av Delegationen mot segregation och torsdagen den 21 april bjöd vi in ett gäng människor till en inspirationsträff, som en del av det projektet. Naturligtvis med samma tanke som genomsyrat hela vårt projekt: Det är möten och samtal människor emellan som förändrar världen.

Runt ett antal bord fick företrädare för olika föreningar, kommunala tjänstepersoner, lokalpolitiker och lite studieförbundsfolk ta plats (med noga uttänkt bordsplacering för bästa tänkbara mix av folk) och först lyssna på förbundets Sophia Lövgren, som bland annat gav åhörarna några tydliga begreppsdefinitioner:

• Segregation är relationen mellan olika bostadsområden i en stad och det rumsliga åtskiljandet av olika grupper i den staden.
• Integration är processen där en individ i ett nytt land etablerar sig i det nya samhället.

Segregation handlar alltså om struktur, integration om individer. Och därmed är det inte så självklart att segregationen försvinner med hjälp av integration.

Sophia Lövgren pratade också om faran med att använda begreppet ”socioekonomiskt utsatta områden”, som sätter fokus på det som anses vara det avvikande och problematiska i det specifika området. Hon menar att man istället ska prata om ”socioekonomisk eftersatthet” – eftersom det fokuserar på det som staden inte möjliggör eller prioriterar i det specifika området.

I socioekonomiskt eftersatta områden är det en låg andel som har eftergymnasial utbildning, låg andel förvärvsarbetande, låg medelinkomst och ett lågt valdeltagande, visar Sophia Lövgrens egen kartläggning. Däremot finns det svag eller ingen koppling till andelen utrikesfödda, höga ohälsotal eller om det är stor andel allmännyttiga bostäder eller ej. Det som de boende själva upplever som det tyngsta med att bo i ett eftersatt område är stigmatiseringen, omvärldens dömande blick.

Nicolas Lunabba, verksamhetsledare på Helamalmö, konstaterar att det är mycket som känns jäkligt mörkt nu. Han själv kom precis från en träff i Linköping, där den sverigedemokratiska partiledaren just försökt göra en poäng av upploppen. Och så kriget, pandemin, klimatet, unga män som skjuter varann…

Hans eget engagemang började med basketen, som ung ledare, när han upptäckte att det inte räckte med att lira lite någon gång i veckan. Han pratar om Maslows behovstrappa, där de mest basala behov av mat och sömn måste vara tillgodosedda innan man kan börja prata om annat. Och i en stad med landets högsta barnfattigdom måste man börja där i basen – även om basen ibland kan utgöras av fritt wifi (eller toalettpapper, som vi upptäckte i starten av pandemin)… Han pratar också om vad som egentligen är ”trygga rum” och ”trygga områden”. Handlar det om bevakningskameror och fler poliser eller om hög sysselsättning, fungerande skolor, aktivt föreningsliv, tillgänglig samhällsservice och det faktum att polisen faktiskt inte är där?

Han berättar också historien om Elijah, pojken som kom att bo hos honom och som nu är basketproffs. Berättelsen om honom utgjorde grunden i hans Sommar i P1 förra sommaren och som nu ska bli en bok som kommer i höst.

Utifrån ett antal värdeord som tillit, respekt, ärlighet, makt, frihet med mera, samtalas det sedan runt borden över en middagsbuffé. Inga krav på redovisning, bara en förväntan att dela med sig och lyssna på varandra.

Och som det pratades. Byttes telefonnummer. Lyssnades. Skrattades.

Nej, det blir kanske inte revolution än. Men vi har börjat på något tillsammans.